Kanske den bästa/största av alla födelsedagar, att fylla 15 år är något riktigt stort !!!

Min födelsedagspresent till dig på din stora dag har jag jobbat på så länge.

Älskling här kommer ett kort utdrag ur min bok som jag tillägnar världens underbaraste dotter.

   Vilse

       på ett hav av ensamhet

          om att förlora sitt enda barn i ett terrordåd

Vart ska man ta sig när man gått från att ha allt till att ha mindre än inget?

Min kärlek till mitt barn och hennes kärlek till mig är och har alltid varit som ett resårband. Oavsett var vi varit så har vi varit förbundna. Det har inte ändrats fast vi inte längre finns i samma värld. Min kärlek till Ebba är blå som sommarhimlen, blå som det oändliga havet och som den minsta lilla förgätmigej. Den uppfyller allt, både det största och det minsta. Utan min dotter känns livet så kallt, hennes närvaros varma solstrålar saknas mig och jag fryser så mycket nu. Från den stund hon föddes så var hon solen som mitt liv kretsade runt. Hon var det bästa jag gjort i mitt liv och kommer alltid att vara det. Ingen av mina brister spelade någon roll för Ebba, hon älskade ovillkorligt. Om hon inte hade fört in så oändligt mycket ljus och glädje i mitt liv, om hon inte hade varit så fantastisk och underbar så hade min förlust inte varit lika katastrofal och svår att överleva.

Ebba förenade de bästa egenskaperna hos mig och hos sin mamma och fick dem att lyfta hundrafalt, tiotusenfalt. Nu går jag ensam på min mörka väg men hon är fortfarande ljuset som leder mig. Jag har bara ett hjärta. Det har krossats av min dotters död men det måste ändå fortsätta att slå för hennes skull. Om man kunde titta in i mitt inre så skulle man se ett hjärta med tejp och plåster på, hjälpligt hophållet med en bit snöre.

På natten vrålar tankarna ut min längtan så högt att det är bedövande: längtan efter att få höra det vackraste ordet i hela universum: PAPPA Jag skulle ge allt för att få höra det igen, allt för att ha ett varmt och sömnigt litet barn slumrande i min famn. Inget barn kan ersätta min förlorade Ebba, men det kan ge mening åt mitt liv igen. För mig är meningen med livet att vara förälder. Det är det enda hoppet om att börja leva igen. Nu är jag vid liv, men lever knappast. Jag andas och mitt hjärta slår men något inuti mig dog samtidigt som min dotter. Den delen vill jag ska väckas till liv igen. Pappa-delen i mitt hjärta.

Allt stals från mig strax före klockan tre den där aprildagen 2017. Det var inte regnigt, inte speciellt soligt eller kallt. Vädret bara var som det är mest under den svenska våren. Min Ebba var på väg till sin mamma efter att ha varit hos mig i två veckor. Nu skulle hon fira påsk och ha påsklov. Men min prinsessas liv slutade där på Drottninggatan.

Nu har tiden kommit att sätta smärtan på pränt, klä sorgen i ord, mina egna ord om det underbaraste barn som funnits. Hur kan hon som var så otroligt levande vara borta? Hon som just börjat blomma ut på sin nya skola och hade hela livet framför sig.

Det känns fortfarande som att det bara är mammas vecka och hon snart ska komma tillbaka till mig. Att hon ska öppna dörren hemma och att jag än en gång ska få se hennes leende. Det där underbara leendet som kunde lysa upp varje rum hon kom in i. Men det leendet har slocknat. Jag är Stefan, Ebbas pappa. Det är min identitet nu.

Jag vill teckna den här berättelsen i vackra ord, för att min dotter var så vacker. Inte bara hennes utseende som var som en ängels utan främst hennes goda vackra hjärta.

Det här är min berättelse. Berättelsen om ett förlorat liv och en stulen framtid. Historien om mig och min Ebba.

Stefan