Hur sammanfattar man dessa år med något ord ”Överlevnads kamp”, har varit en tuff resa minst sagt att vara med om något som ingen annan svensk varit med om, att förlora sitt enda barn i ett Terrordåd.

Många starka ord från regeringen dagen efter på Sergels torg, men ingen har hört av sig till Ebbas pappan under dessa 5 år. Ingen haverikommission, fått ett antal anonyma mail från människor som påstår att de jobbar på Säpo och att där fanns information om att Ebbas mördare skulle begå ett Terrordåd.

Jag försökte själv få till en haverikommission för att gå till botten med allt, men lyckades inte få ihop den ekonomiska biten, känslan är att det finns vissa likheter med Kevin fallet som Leif GW Persson säger det fanns en misstänkt i detta fall ett flyktingbarn men regeringen var väldigt ivriga på att detta inte skulle få fotfäste och bli en debatt i vårt samhälle precis som man inte ville att det skulle bli någon debatt om den misslyckade utvisningen med Ebbas mördare ”SÅ SER DET UT I VÅRT LAND”. Pappan till den svenska tjej som dog i terrordådet i Paris avslutade vårt möte med att säga Stefan, jag är glad att min dotter inte dog i Sverige, Frankrike har terrorfonder och kan ta hand om människor, som jag sa när jag gästade Malou efter 10, Sverige spelar inte ens i division 2 här. Ett terrordåd är riktad mot staten – vakna Sverige. Skapa lex Ebba Nuuuuuu.

De som har mailat mig under dessa år som bara har ett barn på heltid eller halvtid har ofta inte satt ett enda ord fel när de beskriver min smärta, samtliga säger att skulle de förlora Johanna eller Thomas skulle de hoppa framför tåget omgående, jag förstår dem, men mitt svar till dem har varit, jag hade gått i mål med allt, karriär, ekonomi osv. skall jag kasta bort allt detta, istället för att försöka kopiera den fantastiaka resa som Pigge gjorde efter att precis som jag hamnat på nollan efter att han förlorade allt i Tsunamin.

Han blev min mentala förebild, när jag efter ett antal månader i fosterställning försökte utforma en plan för att återigen bli förälder, som ni alla vet det handlar det inte om att ersätta Ebba för det går naturligtvis inte utan att återskapa mitt föräldraskap. Min plan var att göra våld på mig själv att bli en offentlig person m.t.p att jag slutat jobba när Ebba började i 1:an och tillbringat varannan vecka i skärgården och varannan vecka i stan med Ebba, så var mitt sociala nätverk i stort sätt noll.

Steg ett blev att medverka i Malou efter 10 (träffade Malou inför programmet och frågade henne hur långt är det 21 minuter sa hon, bra sa jag då vill jag prata om min barnlängtan i 20 minuter och 1 minut om Drottninggatan – nu blev det precis tvärt emot), och sen göra mitt sommarprat i P1 med facit i hand borde jag haft FB på den tiden eftersom mina framträdanden var en förtäckt kontaktannons, då hade det varit lättare att kontakta mig.

Nu träffade jag visserligen en person efter mitt framträdande hos Malou, med facit i hand borde jag gått i mål med henne, hade jag inte varit så insnöad med varannan veckas upplägg som jag hade med Ebba vilket jag bara älskat hade jag med stor säkerhet haft barn idag, den relationen fick i alla fall mig tillbaka till rutinerna som jag hade när Ebba levde och den euforin när man tror att man har tillverkat ett barn ”oj säger jag bara”. Mitt arbetsnamn på detta projekt är ”Sara 38” förr eller senare skall Ebba få ett syskon, skam den som ger sig.

Jag har sagt det vid många tillfällen Sverige hade aldrig tidigare sett en liknande 11/12 åring som Ebba, Två föräldrar som har olika begåvningar vilket Ebba fick ärva och ett plus ett blir inte 2 när man får ihop helheten. Ingen som läser detta skulle tro mig när jag pratar om våra kvartsamtal på Campus Manilla, oavsett vilken lärare som vi träffade så bara skakade de på huvudet aldrig mött någon liknande elev under mina år som lärare var ord som vi fick höra (jag önskar så att det hade funnits en kamera på våra kvartsamtal, så att ni som läser detta hade fått höra och se hur berörda lärarna var), hennes unika uppväxt som enda barn i den miljön att få tillbringa helger & hela sommarlovet på våra respektive landställen i skärgården vilken ynnest, där två föräldrar totalt vigt sina veckor för sitt enda barn är jag övertygad om är unikt, Ebbas otaliga utlandsresor för att träffa sina släktingar i Monaco & Dubai, viljan & nyfikenheten att vilja prova på allt från seglarskola, sång, dans, gitarr, piano, basket och pingis. Jag som slutade jobba när Ebba började i 1:an hämtade henne kl. 13.00 för att varje dag göra någon aktivitet, som basket eller pingis, följt av monopol och andra sällskapspel för att avsluta kvällen med att vi ofta gick och la oss tillsammans klockan 20.00. 

Jag gav Ebba 25 mattetal varje lördag på mina veckor det tyckte hon var halvroligt men resultatet kom när hon gick till final i mattetävlingen Pangea för de bästa 5:e klassarna i Sverige. Finalen gick en månad innan hon dog, jag vet än idag inte hur det gick, har mentalt inte orkat ta reda på det. 

Det viktigaste vi kan ge våra barn är tid och kärlek och det fick verkligen Ebba massor av och det som formar dem är det de får uppleva och göra.

Jag står för att jag är en jämförande människa och har elitiska drag, mitt stora mål var att få se Ebba ta studenten från Handelshögskolan som ligger 200 meter till höger om mitt hem och nu ligger Ebba begravd 200 meter till vänster om mitt hem, så det kan bli.

För mig var det en självklarhet att starta en stiftelse för att hedra min dotter och för att minnet av henne och händelsen i sig själv aldrig skulle falla i glömska hos svenska folket. Att andemingen i stiftelsen skulle baseras på Ebbas egenskaper var en självklarhet, någon större förebild än Ebba kan jag inte tänka mig. Samtliga i Ebbas klass på Campus Manilla har skrivit ett personligt brev till Ebba, det är genomgående samma kommentarer, "var man ledsen var det bara att vända sig till Ebba, hon var alltid positiv och glad – Ebba vaknade varje morgon med ett leende på läpparna. När vi tjejer vek ner oss för killtrycket vågade du stå upp". Det är inte konstigt att Ebba vågade göra det med den trygga uppväxt hon hade, när Ebba var 5 år frågade jag hennes mamma om inte Ebba skulle börja skolan ett år tidigare m.t.p hennes egenskaper, man mognar väldigt snabbt när man växer upp som enda barnet.

För två år sedan fick jag ett mail från en mamma som skrev att Ebba brukade hjälpa hennes son med läxorna på bussresan från T-centralen ut på Djurgården, Ebba hade aldrig nämnt detta för mig tidigare men jag blev inte förvånad detta var Ebba i ett nötskal – En riktigt, riktigt stor förebild och det är det som min Stiftelse Svenska Hjärtan - Till Minne Av Ebba Stefansdotter Åkerlund jobbar med att lyfta fram dem.

Den psykiska ohälsan är ett stort samhällsproblem som bara kommer att öka, det är tufft där ute, då är det oerhört viktigt att vi lyfter fram förebilder i skolmiljön.

Stöd gärna mig i denna kamp – genom att sprida detta inlägga och gärna swisha en slant till 123 662 4894, läs gärna mer om vårt arbete på www.ebbasminnesfond.se, jag behöver ert bidrag för att lyckas uppnå mitt mål med stiftelsen.

Kram kram

P.S  glöm inte att hjälpa mig med mitt projekt ”Sara 38” springer ni på henne, be henne maila mig [email protected]